Do the Walk of Life


Det finns dom som påstår att mitt lokalsinne är lite off. (Tro mig, jag är en av dom.) Idag bestämde jag mig därför för att utmana mig själv en smula på den fronten och promenera de ca 4 km till Amandas lägenhet vid Jernbanetorget. Utan karta. Så, jag memorerade gula sidornas vägbeskrivning och skrev ner ett par gatunamn på en lapp. Sedan pluggade jag in iPoden och gav mig av ensam, i den något större staden. Ah vilken känsla! Det är ju något visst med att uppleva städer ensam, att bara lita på sig själv, gå i sin egen takt, maxa volymen, lyfta blicken från gatan och njuta av parker och byggnader. Fruktansvärt mysigt att se pubarnas uteserveringar fyllda av glada människor (och deras glas fyllda av öl). På en söndag! Har man någonsin mött en annan människa utomhus en söndagkväll i Linköping? Som inte är extremt skäggig och mytomspunnen?

Hur som haver gick det så bra! Jag hittade till slottsparken, förbi den, domkyrkan, Karl Johan. "Fan, det här ska bror och Marcus och Tina, och alla andra som pikat mig om lokalsinnet, få höra" tänkte jag när jag gick där, nöjd över att gatan verkade rätt även efter 35 min. Då såg jag "Singing in the rain"-musikalens skylt. För andra gången. Jaha, en till...? Eller... allt här ser ju lite bekant ut. När jag trodde att jag gick förbi domkyrkan gick jag alltså runt den, för att komma ut på samma gata som jag kommit ifrån, fortsätta glad i hågen längs med den i 10 minuter brett leende för att jag var så jävla duktigt på att hitta.

Om är sen kom jag iallafall fram till lägenheten på Schweigaardsgate till slut och blev bjuden på middag. Jag tog T-banan hem.

Jenka kiosk, lika vacker första som tredje passagen!

Allvarligt, vad kostar skor med GPS i? Finns det sådana, eller är det en dagdröm?