Gudkomplex


Det finns tillfällen då man känner sig som Gud. Att man verkligen är allsmäktig, att andras öde är helt i ens händer. Ett sådant tillfälle upplevde jag denna morgon. När jag jobbar morgonpasset går jag visserligen upp kvart i fem, men jag får själv skära upp kakorna. Det betyder att mitt humör helt får avgöra storleken på bitarna. Now how´s that for a power trip?!

Det har börjat en ny tjej! Plötsligt är jag inte alls "den nya", utan en av de gamla, en av de lärda, en mentor. Jag säger inte att det är för att hon är blond och väldigt sminkad, men hon sorterar inte pengarna rätt i kassan. I valet mellan 100-lappfacket och 50-lappfacket, var lägga 50-lappen? Typisk sådan grej som man inte vill säga till om för, det är så självklart att det vore förolämpande.

Annars fortsätter för-norskningen stadigt. Jag har norskt telefon-och personnummer, jag byter ut fler ett par nya ord varje dag (idag: tyvärr mot dessvärre, två mot to, råg mot rug m.fl.), jag har inte en tanke på någon annan lunch än en smörgås och jag känner mig allmänt lite dummare.

Ha det, ha det!

Förresten, vad är grejen med norska namn?! I en vecka har jag jobbat med Kristine. Så plötsligt igår visar det sig att hon heter Iselin. Då frågar man sig själv hur många gånger man sagt fel och om hon faktiskt inte gett lite skeptiska blickar när jag tilltalat henne. Det kommer ta många veckor innan jag slutar mumla fram Maike, Benedicte, Maari och alla andra skumma namn.

Det finns även en maträtt som heter Uits Mijter [Ausch Mete] och det måste jag ropa till köket vid varje beställning. Snacka om att ha problem alltså!