Bättre sällan än aldrig

Tidigare ikväll satt jag på soffan med min dator i frid och fröjd, tittade på julkalendern på Svt Play (som jag följer av tradition, trots att jag inte finner alltför mycket nöje i att titta). Då dör internet. Inte ens en timmes snack med IT-support/storebror kunde liva upp det nätverkskortet och jag tvingades finna ett annat tidsfördriv för kvällen i fråga. Så jag klädde mig i lager på lager, till dess att jag bäst hade passat in i Bronx och gav mig sedan ut på veckans andra långpromenad i Frogner. Efter Teddington är det den abslout vackraste stadsdel jag bott i. Åh, husen! Åtminstone tre ambassadörbostäder passerade jag och mängder med andra vackra jättehus. Det enda som inte passade in i idyllen var väl jag, som såg mer än kriminell ut med luvan uppdragen som skydd mot snön. Människorna jag mötte var visserligen speciella de med, bar på tomma ramar, skidor, hundar och annat. Några av dem bjöd jag på en tvättäkta ishalkning, där jag offrade rumpa och en handled, till följd av den naturliga instinkten att rädda iPoden.

Rent humörmässigt var det en enda röra. Lite ilska och tårar efter alltför djup självrannsakan, lite glädjeskutt och skratt för mig själv (nej jag är fullt frisk!) vid insikten av hur bra människor jag känner, lite upp, lite ner, för att plötsligt finna mig själv i Vigelandsparken än en gång. Är det egentligen möjligt att undvika att kasta snöbollar på statyer när man är helt ensam? (Är det intelligent att fortsätta när isbitar missar glaslyktor med centimetrar?)

Just nu gillar jag verkligen mitt jobb, mår dåligt över att bo där jag inte är önskad, ser fram emot julen, känner ångest över julklappar och framtiden, dricker för mycket kaffe, ger mina arbetskamrater åldersnoja genom att vara så jäkla ung, når internet endast genom att sitta i ett hörn med 50 cm sladd, rörs till tårar av Jimmy Page och funderar allvarligt på att gå och lägga mig.