På allmän begäran

Idag kände jag för att skriva ett riktigt bittert inlägg. En beklagande, anklagande och sympativäckande rapport från ett liv i misär. Detta var ungefär vid den tiden då jag torkade spya från golvet på mitt jobb, samtidigt som mamman till den ansvariga bebisen gav mig det där "Åh, haha, mitt barn är ju för sött"-leendet som förr eller senare kommer att provocera mig till drastiska handlingar. Dessvärre möts jag av det allt oftare, då min arbetsplats, sin o-barnvänlighet till trots (inga stolar, inga vagnar tillåtna osv), blivit en mötesplats för nyblivna mödrar och deras bihang. En jävla barnehage, på ren norska.

MEN, det tillfället var också just peaken av min bitterhet, på ganska så lång tid. Jag känner själv obehag inför hur tillfreds jag är med livet. Vid horisonten väntar visserligen flytten Hem (sista februari), men nu, fram tills dess, så är det liksom bara bra. Förra veckan var jag i Trysil och plogade sönder för svåra backar i vanlig ordning och sänkte välbehövda (?) öl och spritmängder, i vanlig ordning. Innan och efter hann jag träffa kära kamrater och säga hejdå till Tina och Maria som for till Australien respektive London. Jag försökte få till en middag med någon av mina föräldrar också, men de hade båda mer intressanta planer.

I fredags kväll kom jag tillbaka till kollektivet och välkomnades med kärlek och beskedet att båda grabbarna sovit i min säng - tillsammans. Det hade ju bara låtit gulligt bögigt, om det inte varit för att de redan delar säng, och har föga behov att inta min. Så, den förkortade historien löd ungefär såhär:

De är på fest. I traditionell "visa-norrmännen-hur-svenskar-super"-anda blir de riktigt på lyset. På vägen hem möter de en ensam tjej med en flaska sprit i handen. De charmar till sig innehållet i flaskan, med ambitionen att sedan skaka av sig henne. Det visar sig svårare än väntat, för två lite för snälla (/fulla?) smålänningar. Så, samma natt finner de sig själva i sängen, men henne emellan sig. Allt eftersom volymprocenten i blodet sjunker, börjar det väl kännas fel, och den ena går in och lägger sig i mitt rum. Och sedan den andra. Och sedan går de in och hämtar sina plånböcker.

Morgonen därpå var tjejen inte längre kvar.

Ikväll har vi varit Oslos hurtigaste kollektiv, och faktiskt gett oss och ut och sprungit alla fyra! Jag tog nog nära en mil på en knapp timme. Haha, nej det gjorde jag inte.

Nu bör jag duscha innan lukten av min svett går in i väggarna på vår ack så fina lägenhet.
Puss och klem, och stort tack för visad lojalitet under mitt helt oförklarliga avbrott!