Vad är väl en födelsedag i Oslo...

Ja så kom då ännu ett tecken på att man är lite vuxnare. Inte för att jag fyllde 19 år, den mest hånfulla sifferkombinationen någonsin (eller åtminstone sedan 17), utan för att jag vaknade ensam i Oslo och utan sång och paket gick upp och gick till jobbet. Väl där jag väntade till långt in på förmiddagen innan jag berättade för mina kollegor att det var minsann min bursdag. Turligt (?) nog säljer vi just nu Galette(??)-kakor, som ätes på trettondagen och innehåller en porslinsfigur, som någon hittar och då får ta på sig en guldkrona. Just en sådan krona fick jag dagen till ära ha på mig, med "Jenny 19" präntat på. Det var lite mysigt, för några stamkunder kom och pratade med mig och gratulerade. Men förutom det var det ingen vidare födelsedag så långt.

Så tacka då gudarna för Sebbe och Virro, som bjöd in mig i sitt hem, och med största möjliga värme tog hand om mig. Och - icke att förglömma - hade bakat en fantastisk tårta (med mitt namn på!) och efter det bjöd på pizza och filmer. Kjempekoseligt! Födelsedagen avslutades på trappan framför slottet, med utsikt över en ännu julbelyst Karl Johann och i bakgrunden hela staden. Det är vackert.

Så trots att jag sitter på ett kallt golv och skriver, då min nätverkskort fått spel och jag måste koppla in till routern, och trots att klockan är över två och jag ska upp och jobba i morgon, så är jag nöjd med dagen och nöjd med livet. Mest nöjd är jag över alla goda vänner som hört av sig. Fasen, inte förtjänar jag detta!

(Däremot tar jag gärna emot ett fungerande internet, och ett stopp på grannens epilepsi-triggande balkongslinga.)

Godnatt!