På allmän begäran

Idag kände jag för att skriva ett riktigt bittert inlägg. En beklagande, anklagande och sympativäckande rapport från ett liv i misär. Detta var ungefär vid den tiden då jag torkade spya från golvet på mitt jobb, samtidigt som mamman till den ansvariga bebisen gav mig det där "Åh, haha, mitt barn är ju för sött"-leendet som förr eller senare kommer att provocera mig till drastiska handlingar. Dessvärre möts jag av det allt oftare, då min arbetsplats, sin o-barnvänlighet till trots (inga stolar, inga vagnar tillåtna osv), blivit en mötesplats för nyblivna mödrar och deras bihang. En jävla barnehage, på ren norska.

MEN, det tillfället var också just peaken av min bitterhet, på ganska så lång tid. Jag känner själv obehag inför hur tillfreds jag är med livet. Vid horisonten väntar visserligen flytten Hem (sista februari), men nu, fram tills dess, så är det liksom bara bra. Förra veckan var jag i Trysil och plogade sönder för svåra backar i vanlig ordning och sänkte välbehövda (?) öl och spritmängder, i vanlig ordning. Innan och efter hann jag träffa kära kamrater och säga hejdå till Tina och Maria som for till Australien respektive London. Jag försökte få till en middag med någon av mina föräldrar också, men de hade båda mer intressanta planer.

I fredags kväll kom jag tillbaka till kollektivet och välkomnades med kärlek och beskedet att båda grabbarna sovit i min säng - tillsammans. Det hade ju bara låtit gulligt bögigt, om det inte varit för att de redan delar säng, och har föga behov att inta min. Så, den förkortade historien löd ungefär såhär:

De är på fest. I traditionell "visa-norrmännen-hur-svenskar-super"-anda blir de riktigt på lyset. På vägen hem möter de en ensam tjej med en flaska sprit i handen. De charmar till sig innehållet i flaskan, med ambitionen att sedan skaka av sig henne. Det visar sig svårare än väntat, för två lite för snälla (/fulla?) smålänningar. Så, samma natt finner de sig själva i sängen, men henne emellan sig. Allt eftersom volymprocenten i blodet sjunker, börjar det väl kännas fel, och den ena går in och lägger sig i mitt rum. Och sedan den andra. Och sedan går de in och hämtar sina plånböcker.

Morgonen därpå var tjejen inte längre kvar.

Ikväll har vi varit Oslos hurtigaste kollektiv, och faktiskt gett oss och ut och sprungit alla fyra! Jag tog nog nära en mil på en knapp timme. Haha, nej det gjorde jag inte.

Nu bör jag duscha innan lukten av min svett går in i väggarna på vår ack så fina lägenhet.
Puss och klem, och stort tack för visad lojalitet under mitt helt oförklarliga avbrott!

Krigstider

Varje dag går jag förbi Israeliska ambassaden. Alltså är jag ca en meter ifrån Israelisk mark, och en halvmeter från 3 mäktiga polisbussar, varje dag. I morse, runt kvart i sex, såg jag dem gripa en kille, våldsamt. Eller ja, det hade upplevts våldsamt, om de inte hade snackat norska ("Du mååå passe deg!!") Det var coolt, men jag bytte trottoarkant.

Nu är det dock inte krigshärjandet i Gaza rubriken refererar till, utan det på min egen adress, Frognerveien 64. Det är nämligen vad som kommer bryta lös nu, efter en brutal brottningsmatch, där en stackars flicka inte hade mer än ett glas vatten att försvara sig med. Jag må vara svagare, och en mindre, men jag har ett skarpt sinne. Their time will come!!

Det som gör mig nervös är att de tagit min rumsnyckel och natten närmar sig med stormsteg. I vilket fall som helst är det bäst att gömma spriten.

Puss så länge, och på återseende!
Jenny Andersson, i Frogner, för Bloggen.

Vad är väl en födelsedag i Oslo...

Ja så kom då ännu ett tecken på att man är lite vuxnare. Inte för att jag fyllde 19 år, den mest hånfulla sifferkombinationen någonsin (eller åtminstone sedan 17), utan för att jag vaknade ensam i Oslo och utan sång och paket gick upp och gick till jobbet. Väl där jag väntade till långt in på förmiddagen innan jag berättade för mina kollegor att det var minsann min bursdag. Turligt (?) nog säljer vi just nu Galette(??)-kakor, som ätes på trettondagen och innehåller en porslinsfigur, som någon hittar och då får ta på sig en guldkrona. Just en sådan krona fick jag dagen till ära ha på mig, med "Jenny 19" präntat på. Det var lite mysigt, för några stamkunder kom och pratade med mig och gratulerade. Men förutom det var det ingen vidare födelsedag så långt.

Så tacka då gudarna för Sebbe och Virro, som bjöd in mig i sitt hem, och med största möjliga värme tog hand om mig. Och - icke att förglömma - hade bakat en fantastisk tårta (med mitt namn på!) och efter det bjöd på pizza och filmer. Kjempekoseligt! Födelsedagen avslutades på trappan framför slottet, med utsikt över en ännu julbelyst Karl Johann och i bakgrunden hela staden. Det är vackert.

Så trots att jag sitter på ett kallt golv och skriver, då min nätverkskort fått spel och jag måste koppla in till routern, och trots att klockan är över två och jag ska upp och jobba i morgon, så är jag nöjd med dagen och nöjd med livet. Mest nöjd är jag över alla goda vänner som hört av sig. Fasen, inte förtjänar jag detta!

(Däremot tar jag gärna emot ett fungerande internet, och ett stopp på grannens epilepsi-triggande balkongslinga.)

Godnatt!

Inbrott

I lördags var det personalfest/minijulbord för alla anställda inom kedjan. För att fatta mig kort så var det kul, en massa gratis dricka och sedan fortsättning med en av norskorna och hennes väninnor.

Jag var fruktansvärt tacksam över att vara ledig på söndagen. Tills jobbet ringde på lördagen och berättade att en anställd låg och spydde på personaltoaletten och att jag var tvungen att jobba söndag ändå. Svensk som jag är kunde jag inte tacka nej till jobb, utan släpade mig dit klockan 9 på bakisdagen. Där möttes jag av en illamående, spritosande personalstyrka, samt det chockande beskedet att det varit inbrott under natten.

Inget "slå in rutan och rota runt i kassan" heller, utan ett snyggt jäkla jobb, där den/de tagit sig in genom ett litet takfönster på toaletten (jag ser små ninjamän framför mig) och utan att rota runt gått rätt på det gömda kassaskrinet, som istället för att som vanligt mest innehålla lite växel, inrymde fyra dagskassor just denna natt. Det var dessutom den enda natten i veckan ingen bagare var där på natten, då vi bara får leverans från storbageriet på söndagen. Inte heller städfirman hade varit där, på grund av att städaren just den natten var med i en bilolycka. Minst sagt skumma omständigheter, som lämnar samtliga anställda mer eller mindre misstänkta. Drama!

Nästa stora händelse:
Igår fick jag äntligen boendet fixat för januari och februari! Ett kollektiv i Frogner, inte långt här i från, med tjej och två killar, samtliga svenska. Stort (eget!) rum, med TV och 120-säng, jag kunde inte varit mer nöjd! :D

Förra veckans Då gjorde jag bort mig: Coop-kassörskan hälsade mig god jul, och jag svarar, inställd på att bli frågad om påse eller kvittering, ett tydligt och surt Nej! och inser först i dörren vad hon sagt.

Idag har jag jobbat till 14, då Lotta kom till cafet och fikade smakade min latte. Sedan lagade jag, alldeles på egen hand, svampsoppa till middag. Jag vet, jag är själv i chock! Nu hoppas jag någon kommer hem och kan passa tvättmaskinen så jag kan gå och träna.

Bättre sällan än aldrig

Tidigare ikväll satt jag på soffan med min dator i frid och fröjd, tittade på julkalendern på Svt Play (som jag följer av tradition, trots att jag inte finner alltför mycket nöje i att titta). Då dör internet. Inte ens en timmes snack med IT-support/storebror kunde liva upp det nätverkskortet och jag tvingades finna ett annat tidsfördriv för kvällen i fråga. Så jag klädde mig i lager på lager, till dess att jag bäst hade passat in i Bronx och gav mig sedan ut på veckans andra långpromenad i Frogner. Efter Teddington är det den abslout vackraste stadsdel jag bott i. Åh, husen! Åtminstone tre ambassadörbostäder passerade jag och mängder med andra vackra jättehus. Det enda som inte passade in i idyllen var väl jag, som såg mer än kriminell ut med luvan uppdragen som skydd mot snön. Människorna jag mötte var visserligen speciella de med, bar på tomma ramar, skidor, hundar och annat. Några av dem bjöd jag på en tvättäkta ishalkning, där jag offrade rumpa och en handled, till följd av den naturliga instinkten att rädda iPoden.

Rent humörmässigt var det en enda röra. Lite ilska och tårar efter alltför djup självrannsakan, lite glädjeskutt och skratt för mig själv (nej jag är fullt frisk!) vid insikten av hur bra människor jag känner, lite upp, lite ner, för att plötsligt finna mig själv i Vigelandsparken än en gång. Är det egentligen möjligt att undvika att kasta snöbollar på statyer när man är helt ensam? (Är det intelligent att fortsätta när isbitar missar glaslyktor med centimetrar?)

Just nu gillar jag verkligen mitt jobb, mår dåligt över att bo där jag inte är önskad, ser fram emot julen, känner ångest över julklappar och framtiden, dricker för mycket kaffe, ger mina arbetskamrater åldersnoja genom att vara så jäkla ung, når internet endast genom att sitta i ett hörn med 50 cm sladd, rörs till tårar av Jimmy Page och funderar allvarligt på att gå och lägga mig.

Kortfilm, järnbrist, jul och goda vänner

Ah ensam hemma! Jag njuter lite extra, för det kan bli glest mellan sådana här tillfällen i framtiden. Imorgon flyttar nämligen Jennie och Karro in, vilket ska bli kul. Det behövs definitivt nytt blod i den här lägenheten! Liksom i mig, faktiskt. När jag kom hem ikväll hittade jag ett brev från min läkare, med diagnosen blod-/järnbrist och ett recept på tabletter. Förhoppningsvis kommer jag att bli av med en massa huvudvärk och trötthet i framtiden. Shit, jag kommer ju bli snudd på trevlig! Trevligt var det ikväll, när Alex och jag hittade guldkornet Klingenbergs Kinos källare, där det visas gratis kortfilm och serveras fika och alkohol. Som de beskedliga ungdomar vi är drack vi såklart inte, utan höll oss till att spela Alfapet. (Segerns ljuva sötma kommer ge mig en god natts sömn!)

Kanske är det en bra idé med ett gäng alkoholfria vardagar, med tanke på gårdagen. Förvåningen var stor när jag slog upp ögonen och inte var hemma, utan hade somnat på grabbarnas soffa. Dock så var ju inte det fy skam, då en fortfarande full Pihl serverade bacon till frukost. Jag kan varmt rekommendera festerna på Bygdöy Allé!

Denna genomgående trevliga helg, som förutom ovanstående även bjudit på en bakisfika med Amanda och Rebecka, har dock haft ett par bakslag. Jag har nämligen haft tre helt fruktansvärda kaffeupplevelser! Jag varnar mina med-oslo-människor för Bunnpris på bygdöy allé, Deli de Luca och - framför allt - frälsningsarmén. Tur att arbetsveckan drar igång igen i morgon, så jag kan överdosera på dubbla cappuccinos!

Kaffeberoende? Nej, inte jag inte!

Avslutningsvis är Oslo fullständigt underbart i juletid! Pyntade gator, julmarknad vid Aker Brygge, isrink vid Karl Johann och snö som faller vackert med snabbt försvinner igen - jag trivs med tillvaron!

Jag tänkte skriva det norska ordet för råbiff, som jag lärt mig idag, men jag har glömt bort det

Idag har jag fått ännu en skrattattack vid kaffemaskinen. Denna gången var jag ensam och råkade se en så fruktansvärt ful baby, helt grotesk! Jag har även blivit nyförälskad i Oslo, när jag promenerat genom snötäckta (nåja) slottsparken i ullfodrade stövlar och min egna dubbla cappuccino i handen. När jag åkte hem från lite slöshoppande i Grünerlökka, var jag förundrad över hur spårvagnen inte körde i spåren. I Frogner, efter 20 min, kom jag på att jag satt på en ersättningsbuss. Sist men inte minst, har bagaren gått steget längre, vilket bådar för en mer än obekväm framtid på arbetsplatsen. Visdomsord kamrater: Trevlighet straffar sig alltid!

Ja och så har jag käkat indiskt och tackat ja till ännu mer övertid.