På allmän begäran

Idag kände jag för att skriva ett riktigt bittert inlägg. En beklagande, anklagande och sympativäckande rapport från ett liv i misär. Detta var ungefär vid den tiden då jag torkade spya från golvet på mitt jobb, samtidigt som mamman till den ansvariga bebisen gav mig det där "Åh, haha, mitt barn är ju för sött"-leendet som förr eller senare kommer att provocera mig till drastiska handlingar. Dessvärre möts jag av det allt oftare, då min arbetsplats, sin o-barnvänlighet till trots (inga stolar, inga vagnar tillåtna osv), blivit en mötesplats för nyblivna mödrar och deras bihang. En jävla barnehage, på ren norska.

MEN, det tillfället var också just peaken av min bitterhet, på ganska så lång tid. Jag känner själv obehag inför hur tillfreds jag är med livet. Vid horisonten väntar visserligen flytten Hem (sista februari), men nu, fram tills dess, så är det liksom bara bra. Förra veckan var jag i Trysil och plogade sönder för svåra backar i vanlig ordning och sänkte välbehövda (?) öl och spritmängder, i vanlig ordning. Innan och efter hann jag träffa kära kamrater och säga hejdå till Tina och Maria som for till Australien respektive London. Jag försökte få till en middag med någon av mina föräldrar också, men de hade båda mer intressanta planer.

I fredags kväll kom jag tillbaka till kollektivet och välkomnades med kärlek och beskedet att båda grabbarna sovit i min säng - tillsammans. Det hade ju bara låtit gulligt bögigt, om det inte varit för att de redan delar säng, och har föga behov att inta min. Så, den förkortade historien löd ungefär såhär:

De är på fest. I traditionell "visa-norrmännen-hur-svenskar-super"-anda blir de riktigt på lyset. På vägen hem möter de en ensam tjej med en flaska sprit i handen. De charmar till sig innehållet i flaskan, med ambitionen att sedan skaka av sig henne. Det visar sig svårare än väntat, för två lite för snälla (/fulla?) smålänningar. Så, samma natt finner de sig själva i sängen, men henne emellan sig. Allt eftersom volymprocenten i blodet sjunker, börjar det väl kännas fel, och den ena går in och lägger sig i mitt rum. Och sedan den andra. Och sedan går de in och hämtar sina plånböcker.

Morgonen därpå var tjejen inte längre kvar.

Ikväll har vi varit Oslos hurtigaste kollektiv, och faktiskt gett oss och ut och sprungit alla fyra! Jag tog nog nära en mil på en knapp timme. Haha, nej det gjorde jag inte.

Nu bör jag duscha innan lukten av min svett går in i väggarna på vår ack så fina lägenhet.
Puss och klem, och stort tack för visad lojalitet under mitt helt oförklarliga avbrott!

Krigstider

Varje dag går jag förbi Israeliska ambassaden. Alltså är jag ca en meter ifrån Israelisk mark, och en halvmeter från 3 mäktiga polisbussar, varje dag. I morse, runt kvart i sex, såg jag dem gripa en kille, våldsamt. Eller ja, det hade upplevts våldsamt, om de inte hade snackat norska ("Du mååå passe deg!!") Det var coolt, men jag bytte trottoarkant.

Nu är det dock inte krigshärjandet i Gaza rubriken refererar till, utan det på min egen adress, Frognerveien 64. Det är nämligen vad som kommer bryta lös nu, efter en brutal brottningsmatch, där en stackars flicka inte hade mer än ett glas vatten att försvara sig med. Jag må vara svagare, och en mindre, men jag har ett skarpt sinne. Their time will come!!

Det som gör mig nervös är att de tagit min rumsnyckel och natten närmar sig med stormsteg. I vilket fall som helst är det bäst att gömma spriten.

Puss så länge, och på återseende!
Jenny Andersson, i Frogner, för Bloggen.

Vad är väl en födelsedag i Oslo...

Ja så kom då ännu ett tecken på att man är lite vuxnare. Inte för att jag fyllde 19 år, den mest hånfulla sifferkombinationen någonsin (eller åtminstone sedan 17), utan för att jag vaknade ensam i Oslo och utan sång och paket gick upp och gick till jobbet. Väl där jag väntade till långt in på förmiddagen innan jag berättade för mina kollegor att det var minsann min bursdag. Turligt (?) nog säljer vi just nu Galette(??)-kakor, som ätes på trettondagen och innehåller en porslinsfigur, som någon hittar och då får ta på sig en guldkrona. Just en sådan krona fick jag dagen till ära ha på mig, med "Jenny 19" präntat på. Det var lite mysigt, för några stamkunder kom och pratade med mig och gratulerade. Men förutom det var det ingen vidare födelsedag så långt.

Så tacka då gudarna för Sebbe och Virro, som bjöd in mig i sitt hem, och med största möjliga värme tog hand om mig. Och - icke att förglömma - hade bakat en fantastisk tårta (med mitt namn på!) och efter det bjöd på pizza och filmer. Kjempekoseligt! Födelsedagen avslutades på trappan framför slottet, med utsikt över en ännu julbelyst Karl Johann och i bakgrunden hela staden. Det är vackert.

Så trots att jag sitter på ett kallt golv och skriver, då min nätverkskort fått spel och jag måste koppla in till routern, och trots att klockan är över två och jag ska upp och jobba i morgon, så är jag nöjd med dagen och nöjd med livet. Mest nöjd är jag över alla goda vänner som hört av sig. Fasen, inte förtjänar jag detta!

(Däremot tar jag gärna emot ett fungerande internet, och ett stopp på grannens epilepsi-triggande balkongslinga.)

Godnatt!